| |
Textilier
 Hemslöjdens anor
Hemslöjden i Västerfärnebo har gamla anor. Mest känd är nog västerfärnebodräkten som även är västmanlandsdräkt.
Lilli Zickerman (1858-1949) framhöll i en uppsats i Västmanlands fornminnesförenings årsskrift 1917 de egendomliga vävnaderna, krabbasnår och munkabälte, som framför allt fanns i Vangsbro härad. Emma Johansson (1867-1926) boende i Sör Salbo hade hemslöjden och forskarnitet i blodet. Det var hon som visade vägen till textilierna för hemslöjdskonsulent Olga Anderzon. Olga företog många inventeringsresor i Färnbobygden och fann hundratals praktfulla vävnadsmönster. Vävnaderna i halvkrabba saknade motstycke.
Västerfärnebo Hembygdsförening har bland annat tilldelats Västmanlands Läns Hemslöjdsförenings Minnesdiplom vid Jubileumsutställningen och Jordbrukets dag i Sala 1924 och vid utställning i Västerås 1929 för vård av äldre slöjd.
Dräkten i Västerfärnebo av Aina Hellstrand
Det förekommer mycket forskning omkring vår dräkt, man söker sig bakåt i tiden. Men även det som hänt efter 1918 har ett intresse. Det har jag fångats av och vill beskriva.
Ebba Halldin från Surahammar presenterade en dräkt på utställningen 1913. Dräktdelar från Nordiska Museet, med ursprung från Västerfärnebo, fanns med i dräkten, livstycket och västen. Till det kom en blå kjol och ett vitt ”förklä”. Den dräkten har återupptagits för Surahammar omkring 1980.
Olga Anderzon från Hemslöjden i Västerås och Emma Johansson i Sör Salbo, Västerfärnebo började efter 1913 ett omfattande arbete för att få fram en enhetlig dräkt från Västerfärnebo. Enligt Västerfärneboboken (1951) var det åttioåriga Christina Andersdotter i S Salbo som kunde plocka fram det mesta till dräkten. Den visades i sitt rekonstruerande skick på en utställning i Västerås 1917 och troligen var den lika hembygdsföreningens dräkt i Västerfärnebo. Samma personer stod ju bakom båda dräkterna. Den kallades allmänt för västmanlandsdräkten.
Tyvärr är arbetet med dräkten inte så väldokumenterat som man kunde önska, men med hänsyn till det arbetet som de båda kvinnorna lagt ner på att få fram originaldelarna, är det svårt att tro att de avvikit från dessa i någon större utsträckning. Men kanske har originaldelarna som ej kommit på museum försvunnit. Så tror jag att det är med livet-västen till hembygdsföreningens dräkt, att originalet gick i lån och kom bort.
Hembygdsföreningens dräkt är uppsydd av Hemslöjdsföreningen och visades på årsmötet 1918. Tygerna hade vävts i Västerås, förmodligen i Hemslöjdens första dräktvävar. Den klipptes till där och syddes upp av en hemsömmerska i Norr Salbo. Livstycket hade då en mera mörkröd ton än de som vävdes på 1950-talet. Livet syddes de första åren avdelat i midjan och så är också hembygdsföreningens dräkt sydd. Förklädet är av hellinne och randigt. Enligt uppgift efter ett tygprov. Av kjolar har vi två, dels den från 1918 dels en äldre. Randningen i de både är lika utom att den äldre i en bård har inslag av flamgarn. Den har även en påtad snodd nertill av rött och grönt inslagsgarn. I en klippbok från 1922 finns en artikel med en intressant uppgift på kjolen. Artikeln kan vara ännu äldre. Där står: Någon gammal kjol har man ej funnit men däremot tyget av en sådan i ett gammalt täcke.
I mars 1980 var vi tre personer från Västerfärnebo, på Nordiska Museet och sökte delar till en mansdräkt. Där såg jag då ett tygstycke av kjoltyget beskrivet så ”Kjoltyg, del av, längd 136 cm, bredd 150 cm, av randigt halvylle, grönt, rost, rödlila, vitt, klarblått mot svartblå botten. Blå (mörkblå) bom.varp, inslag botten svart ullgarn, blåskiftande effekt. Nr 126 947 från Emma Jonsson (Johansson?) 4/3 1916.
På detta tygstycke, som i randning stämmer helt med hembygdsföreningens kjol, finns spår av sömmar, som passar till stickningar i ett täcke.
Vår överdel är troligen en kopia av ett äldre original. Den är i snittet, krage ex.-vis rätt lika den som finns på Länsmuséet, men den saknar det rosa broderiet på kragen, och har ett sprund fram. Nedanför sprundet är initialerna CAD ritade med tuschpenna. En ledtråd till Christina Andersdotter?
Jag har genom en traditionsbärare, Ingrid Meurke, som jag intervjuade i maj 1980, fått styrkt de uppgifter som finns i Västerfärneboboken om Christina Andersdotter S Salbo, att de stämmer. Hon var född i Mattsbo 1844. Hos henne (CAD) fanns i varje fall livstycke och överdel till dräkten bevarade. Ömt vårdade låg de strukna och rena i en kista. Om det var något mer plagg kvar eller bara delar kunde inte min uppgiftslämnare säga, men att skjortan och västen fanns där det är jag alldeles säker på, sa hon. Kanske ville CAD inte lämna ifrån sej dessa plagg som hon skattade så högt? Å därför finns de ej i några museisamlingar.
Det här är alltså någon gång mellan 1913 -1917. Kjol, livstycke och det blåblommiga förklädet yllemuslim kom till Nordiska museet 1884. Livstycket där är vävt i tuskaft.
Med undantag av att livet blev helskuret, så syddes dräkten som hembygdsföreningens dräkt fram till 1950-60 talen. Den kallades då för Västmanlandsdräkt. Så kom allt flera socknar med egna dräkter och vår blev Färnbodräkten. Men för många äldre kvinnor, som med möda och uppoffring skaffat en Västmanlandsdräkt och med glädje och stolthet burit den, har det känts som en besvikelse att dräkten fått en hårdare lokal anknytning. Men oavsett vad vi kallar dräkten, så är det en glädje för oss att den är omtyckt även utanför sockengränsen. Alla vi som bär den känner ett samband och har gemenskap, ett systersarv.
Det ovan skrivna publicerades i Svenska Ungdomsringen efter 1980.
Vid ett möte med Elma Danielsson, anställd på Hemslöjden i Västerås och vävlärare, i Västerfärnebo gick vi och besåg dräkten. Jo, Elma bekräftade att tygerna till den kom från de första vävarna. Förklädet då, vävdes i hellinne, nu är halvlinne vanligast. Elma var från Sör Salbo och syster till Ingrid Meurke (1891-1982).
Aina Hellstrand |
|
Halmmatta.
Västmanlandslöpare.
Förlåtsvävnad.
|
Västerfärnebo Hembygdsförening
