| |
Om Västerfärnebo
 Västerfärnebo socken av Lars Östlund
Västerfärnebo
i nordöstra Västmanland är beläget i Sala
kommun. Från och med den 1 januari 2008 ingår Västerfärnebo i nybildade Västerfärnebo-Fläckebo församling, som vid 2009 års början hade 3 005 invånare. Den del som tidigare utgjorde enbart Västerfärnebo hade vid 2007 års början 2 232 invånare. Det högsta invånarantalet genom tiderna hade Västerfärnebo år 1893 med 4 996 personer. År 1805 var man med sina 2 957 invånare fler än i det samtida Västerås.
Sockennamnet Färnebo innehåller enligt ortnamnsforskningen ett till dialektordet färne (växten fräken) bildat namn på Svartån eller möjligen en tidigare sjö belägen öster om kyrkan. Ändelsen -bo har troligen betydelsen -bygd. Förleden Väster- skiljer sedan 1600-talet socknen från Österfärnebo i Gästrikland.
Enligt gammalt har Västerfärnebo indelats i fjärdingarna Gerdsbo, Hörende, Kilbo och Salbo.
Under tidig medeltid utgjorde Västmanland och Dalarna ett gemensamt lagmansdöme som var indelat i hundaren,
senare kallade härader. Västerfärnebo räknades till Norrbo härad och under en period existerade även Vangsbro härad, då man var enda tillhörande socken. Namnet Vangsbro hänger samman med det gamla tingsstället Vang, år 1399 omtalat som Wangx thinge. I en fornminnes-inventering 1682 benämns samma plats Wångzbro Tijnglagh. Tingsplatsen ska ha legat på den s k Lysbacken eller Vangsbacken intill nuvarande Vangsbron norr om kyrkan.
Särskilt i turistsammanhang brukar Västerfärnebo och Fläckebo idag marknadsföras med det gemensamma namnet Svartådalen.
Bönderna har sedan urminnes tider hävdat åkermarkerna kring Svartån genom slåtter och bete. Höet förvarades i ängslador av den typ som finns bevarade på området Nötmyran öster om kyrkan. Detta är Mellansveriges största område med sammanhängande slåtterängar, och här rastar under vårarna tusentals fåglar på sin färd mot häckningsplatserna i norr. Från ett fågeltorn i Hedbo finns goda observationsmöjligheter.
Åtskilliga fornlämningar är kända i Västerfärnebo. Många av dessa utgörs av bosättningar från äldre stenålder och vittnar om trakten som en av de tidigast koloniserade och mest folkrika norr om Mälaren. Ett runstensfragment från prästgårdens mark finns bevarat vid gammelgården.
Skiftande landskapstyper
Västerfärnebos kan genom sitt geografiska läge uppvisa vitt skilda landskapstyper. I söder öppnar sig slätten mot odlingsområdena i Fläckebo i Svartåns breda och flacka dalgång. På 1930- och 1940-talen torrlades en betydande del av Svartåns stränder genom det största antalet invallningar som gjorts i en svensk socken.
De norra delarna bildar en kuperad och skogrik övergång till Bergslagen. I nordost finns den del av Badelundaåsen som kallas Långheden.
Höskovsmossen cirka 10 km söder om Hörnsjöfors är det enda naturreservatet i Västerfärnebo. Området består av flera stora öppna myrar på den vidsträckta urbergsplatå som i folkmun benämns Hälleskogen. Namnet och förekomsten av gamla störar antyder att Höskovsmossen i äldre tider utnyttjats för höslåtter.
De fyra största sjöarna är Hörendesjön, Långsjön, Lasjön och Stäfresjön. Vid Bjurfors mellan Långsjön och Lasjön ställde 1924 generalkonsul Axel Ax:son Johnson (1876-1958) ett större markområde till förfogande för de utrotningshotade visenterna. Sex visenter från Skansen transporterades dit och stammen utvecklades vidare, men flyttades 1939 vidare till den nuvarande parken utanför i Avesta.
Lasjön är i lokalhistorien förknippad med en flygolycka som påstås ha inträffat under andra världskriget. Flera vittnen såg den 30 juli 1943 ett militärflygplan störta i sjön, men trots omfattande sökande hittades inget vrak. Inte heller hade något flygplan anmälts saknat. Gåtan med flygplansolyckan är olöst, men händelsen lever kvar hos ortsbefolkningen.
Vid Stäfresjön fanns förr kvarn och såg, och idag en mindre camping för tält och husvagn i anslutning till Stäfrebadet.
Järnhanteringen
Västerfärnebo sockensigill utgörs av en årderbill och en bergshammare med omskriften ”Fernebo signete 1636”. Årderbillen vittnar om traktens karaktär av urgammal jordbruksbygd och hammaren om den betydelsefulla järnhanteringen.
Närheten till malmproducerande områden, goda skogstillgångar vid sidan av de stora odlingsområdena samt sjöar, bäckar och åar möjliggjorde tidigt etablering av hyttor och smedjor. Man blev något av ett kulturellt centrum med blomstrande ekonomi. En bidragande orsak var den livliga handeln och förbindelsen mellan den spannmålsproducerande Mälarbygden i söder och det malmrika Bergslagen i norr.
Blästerugnar för enklare järnframställning och klumpar av järnslagg hittar man på många platser i Västerfärnebo, de härrör sig från järnålder och medeltid. Ett tiotal hyttplatser minner om senare tiders bergshantering.
Bergshanteringen har bidragit till många färnebobors försörjning. Detta gäller särskilt efter uppkomsten av Norbergs bergslag på 1300-talet, då man kom att ingå i ett större produktionsområde. Bönder med tillgång till vattenkraft började så småningom föra med sig malm från norbergsfälten och bearbeta den i egna hyttor, ofta gemensamt anlagda av byborna. Under 1400-talet om- talas Prästhyttan och under 1500-talet Rosshyttan och nuvarande Västerbykil som hyttor. Senare tillkom hyttor i Bjurfors, Västerby, Mälby, Forss och Norr Hörende.
Efter hand lades många hyttor ned och under 1700-talet existerade endast Prästhyttan och Rosshyttan.
Vid Landforsen innanför gränsen till Karbenning - som tidigare tillhörde Västerfärnebo - fanns flera hyttor och hammarsmedjor där Pehr Gyllenhöök på Forss i slutet av 1600-talet ägde delar. Hammarsmedjan lades ner 1851 och hyttdriften upphörde 1864. Den mulltimmerhytta som ännu står kvar i Landforsen uppfördes i slutet av 1700-talet och togs ur bruk på 1840-talet.
Utöver hyttorna fanns på 1600-talet stångjärnshammare i bl a Norr Hörende, Sör Åhl, Norr Åhl, Hebo, Forss, Matsbo, Bjurfors, Hedåker och Västerbykil.
Järnet som tillverkades i Västerfärnebo transporterades till Västerås för försäljning, och ett stort antal bönder hade forkörning som viktig inkomstkälla. Efter kraftigt stigande kolpriser under slutet av 1600-talet började kolen säljas istället för att användas till eget stångjärnssmide och till en följd av detta lades ett flertal stångjärnshammare ner. Inkomsterna från kolen var av stor betydelse i Västerfärnebo ända in på 1950-talet.
Kopparbergsvägen och Norbergsvägen
De äldsta och viktigaste allfarvägarna genom Västerfärnebo är Kopparbergsvägen och Norbergsvägen. Kopparbergsvägen följer Badelundaåsens sträckning. Här ransporterades förr åtskilliga mängder koppar, järn, skinn och hantverk från Dalarna till marknaderna kring Mälaren. I motsatt riktning skedde livsmedelstransporter.
Den andra stora förbindelseleden i Västerfärnebo, Nor- bergsvägen, ansluter här till Kopparbergsvägen.
I Västerfärnebo fanns bergstullar i Salbo och Sand, på dessa platser upptogs tullavgifter för det järn som transporterades ut från Bergslagen och för de varor som fördes in.
Med cirka två mils mellanrum inrättades gästgiverier längs de större vägarna. Ett av de mest kända krogställena efter Kopparbergsvägen var Nykrogen vid Hedåker, där verksamheten upphörde i slutet av 1800-talet. Längs Norbergsvägen låg gästgiveriet i Forsby, som var i drift till strax efter första världskrigets slut. I närheten av vägkorsningen i Salbohed fanns därtill den s k Sotarkrogen.
Järnväg och tidig biltrafikförening
I och med Norra stambanans byggande fick Rosshyttan i norra Västerfärnebo en järnvägsstation 1873. Under de följande decenniernas uppsving etablerades affärer, bank, post- och telefonstation, hotell, caféer, sågverk och andra verksamheter. Under en kortare tid på 1910-talet fanns en tjärfabrik. Tågstoppen i Rosshyttan upphörde i slutet av 1960-talet och stationshuset är rivet. Kvar är stinsbostaden.
Även om det tillkom en järnvägsstation i socknen låg Rosshyttan för de allra flesta färnebobor avsides. Detta problem hade både före och efter järnvägsbyggandet debatterats ingående med många alternativa lösningar. Diskussionerna resulterade 1921 i bildandet av Sveriges första bilförening, Västerfärnebo Biltrafikförening u p a, med uppgift att be- driva person- och godstrafik mellan Västerfärnebo och
kringliggande järnvägsstationer samt Sala stad. Initiativtagare var organisten Nils Wilhelm Törnell (1845-1926) och hans efterträdare Ivar Irholm (1887-1970).
Under en tid utgick busstrafik även till andra delar av Västmanland från Västerfärnebo. När biltrafikföreningen upphörde 1975 hade man genom åren haft över 50 olika fordon i trafik. Busstrafiken i Västerfärnebo upprätthålls numera av Västmanlands Lokaltrafik.
Industrier och företag
Skogen upptar en betydande del av arealen i Västerfärnebo och har varit av stor betydelse för näringslivet. På 1880-talet fanns sågar i Bjurfors, Bergshyttan, Hedbo, Sör Hörende samt tillsammans med kvarnar vid Sör Åhl (Lugnet), Stäfre, Rosshyttan, Västerby, Västerbykil och Hörnsjöfors. En fristående kvarn fanns dessutom i Hedåker och vid Salbohed Sands Såg & Kvarn.
På 1920-talet fanns kvarnar och sågar kvar i Västerbykil, Hörnsjöfors och Hedåker. Av dem återstår idag Widéns Trä i Hedåker, numera ett listhyvleri. Företaget startade 1895.
Under 1900-talets första decennier etablerades ett flertal verksamheter kring området Brobacke i Hedåker. Bland dessa fanns Bäckmans Snickeri, Trikå Industri Fabriks AB (TIFA), mejeri, elektrisk kvarn och verkstad. År 1954 startade Mälby Grus AB sin verksamhet med grustäkt i Badelundaåsen.
I Västerbykil började 1917 snickeriföretaget Nordin & Co sin tillverkning av inredningssnickerier och sparkstöttingar. Under senare år specialiserade man sig på tillverkning av ytterdörrar och i början av 2000-talet överflyttades verksamheten till Heby.
Andra tidigt startade färneboföretag är Västerfärnebo Elektriska AB och Lings Rör AB i Salbohed. BN Energikonsult AB i Västerfärnebo startade 1993 och har snabbt vuxit till ett tiotal anställda.
Av Västerfärnebos lokala köttproducenter kan nämnas Gröna Hagars Kött, en ekonomisk förening där omkring sju lantbrukarfamiljer inom Svartådalsområdet samarbetar kring gårdsförsäljning av ekologiskt, lokalproducerat nöt- och lammkött. Dessutom finns ett nätverk med ett tiotal gårdar i samverkan som samarbetar under namnet Naturbeteskött från Svartådalen.
Hörnsjöfors Bruk
Hörnsjöfors Bruk hette längre tillbaka Forss och fick sitt nuvarande namn i början av 1900-talet. På bruket levde man främst av jord och skog och i äldre tid även malmförädling. Genom läget mellan slätt och skog var det inte möjligt att koncentrera sig på en enda verksamhet. Därför har det också funnits kvarn och såg, tegelbruk, emballagefabrik och mekanisk verkstad i anslutning till Hörnsjöfors Bruk.
I slutet av 1500-talet ägdes Forss av ätten Brahe och en kvarn fanns på platsen. Hundra år senare ingick det i Pehr Gyllenhööks bruksimperium då hammarsmedja och såg tillkom. Därefter har lågadligare innehavare, tekniskt begåvat folk och den gamla stammens brukspatroner in- gått i ägarlängden.
På 1900-talet kom större aktörer som Wirsbo Bruk och Svenska Metallverken in i Hörnsjöfors ägarlängd och därefter enskilda ägare. En av 1900-talets ägare var den vittbereste ingenjören Otto Eriksson (1885-1965). Bland hans många erhållna patent finns vakuumchuckar, utrustning för ångturbinlok och speciella doseringsapparater för mjölk, de s k mjölkmåtten.
I början av 1950-talet avskildes lantbruket från herrgården. Genom en ny företagsform skapades i Hörnsjöfors det första svenska föreningsjordbruket, där lantarbetare gavs möjlighet att bli delägare. På detta vis drevs gården under flera decennier. År 1995 övertogs den av Tomas och Ewa Jonasson. De moderniserade framgångsrikt driften, och numera mjölkar och borstar sig den stora kobesättningen
själv i en högteknologisk och datoriserad ladugård, som besöks av svenska och utländska gäster.
Från 1837 och några år framåt trafikerades Svartån mellan Forss och Svanå av den tolv meter långa ångbåten Svanen. Målsättningen var från början att forsla järn från Norberg till Svanå och sand från Salbohed till tegelbruket i Svanå. Någon möjlighet att fortsätta längre upp än till Forss fanns dock inte, så dit fick man även fortsättningsvis köra med hästforor från Norberg. Ångbåten Svanen frak- tade också ved och livsmedel. Sommartid användes den för utflykter och lustturer till Braheholmen i Fläcksjön.
Levande föreningsliv
Föreningslivet i Västerfärnebo är livaktigt. Idrottsföreningen Västerfärnebo AIK har sektioner inom fotboll,
gymnastik och skidor. Den ansvarar även för idrotts- och festplatsen Svedboäng samt Salbohedsbackens skidanläggning liksom elljusspåren i Hedåker och Västerfärnebo.
Föreningen Svartådalens Bygdeutveckling bildades 1999 med bygdens företag och föreningar som medlemmar. Tillsammans bedriver man flera utvecklingsprojekt med ett bygdecenter i postens tidigare lokaler i Västerfärnebo. Där erbjuds turistinformation samt bokning av aktiviteter, förmedling av boende, cykeluthyrning, försäljning m m.
Kulturföreningen Kilbolokalen bedriver sedan 2002 ett kulturellt centrum i den gamla NTO-lokalen i Västerbykil. Där anordnas teater- och musikföreställningar, föreläsningar och mycket annat. Andra offentliga samlingslokaler är Hedåkerslokalen (tidigare IOGT) samt bygdegården och församlingsgården i Västerfärnebo.
Exempel på andra aktiva föreningar är Färnbo byalag, Bygderådet för norra Västerfärnebo, Västerfärnebo Dragspelsklubb, Västerfärnebo PRO, Västerfärnebo Hembygdsförening samt olika politiska och religiösa organisationer. Dragspelsstämman Färnboparaden startade 1979 och arrangeras i slutet av juli på gammelgården. Detta arrangemang sker i samverkan mellan Hembygdsföreningen,
dragspelsklubben och idrottsföreningen.
Den andra helgen i augusti anordnas Konst & Hantverksrunda i Västerfärnebo och Fläckebo. Ett 40-tal konstnärer, konsthantverkare och föreningar visar då upp en del av det som erbjuds inom områdets kultur, natur och historia.
Skola och service
I likhet med övriga socknar hade Västerfärnebo tidigare ett flertal småskolor och folkskolor. Idag finns Kilbo skola med elever från förskola till årskurs 6 och Västerfärnebo skola med elever från förskola till årskurs 9 och ett gymnasium finns närmast i Sala och vid gymnasiesärskolan i Salbohed.
Det finns två mindre livsmedelsbutiker i socknen; ICA Köplusten i Salbohed som är ombud för Apoteket, ATG, Svenska Spel och Systembolaget och har försäljning av bensin. Västerfärnebo Handelsbod som nyinvigdes 2007 i den gamla handelsboden, som ett nybildat kooperativ med inriktning på vanligt bassortiment samt närproducerade och ekologiska alternativ. I Sparbankens tidigare lokaler bedriver Västerfärnebo-Fläckebo församling Café Valvet och är också ombud för Apoteket, Posten och andra
paketdistributörer.
Av övrig service i Västerfärnebo kan nämnas familje- läkarmottagningen och äldreboendet Björkgården, som invigdes 1965.
Den brandstation som uppfördes i Hedåker 1947 är en deltidskår som lyder under Räddningstjänsten Sala-Heby.
Hembygdsföreningen och gammelgården
Västerfärnebo Hembygdsförening bildades 1915, främst på initiativ av skolläraren Per August Rosenius (1864-1955), hemmansägaren Otto J Myrberg (1866-1919) i Ängsholmen och patron Axel Hedberg (1876-1953) i Stäfre.
På ett markområde i närheten av kyrkan byggdes gammelgården upp med olika typer av byggnader från socknen. Den första byggnaden inköptes 1919 och var en svalbod från Nybyn och året efter inköptes en 1700-tals parstuga från Norr Gerdsbo. År 1923 tillkom ett portlider från den gamla radbyn Hedbo och 1928 en visthusbod från en av Wirsbo Bruks gårdar i Sör Åhl samt en soldatstuga från Norr Gerdsbo. Socknens sista bevarade kölna skänktes 1937 av byamännen i radbyn Hedbo. Ytterligare byggnader har tillkommit sedan dess och idag finns totalt ett tiotal.
Byggnadskulturen i Västerfärnebo har bl a uppmärksammats av arkitekten Ferdinand Boberg (1860-1946) och kulturhistorikern Sigurd Erixon (1888-1968).
Västerfärnebo Hembygdsförening värnar om att sprida kunskap om bygdens historia. Ett konkret exempel på detta är initiativen till informationsskyltar vid Prästhyttan, Rosshyttan, Vangsbro härads avrättningsplats vid Viggsjön, treudden ”Jättekvinnans grav” vid Hedåker samt vid offerkasten längs riksväg 70 söder om länsgränsen mot Dalarna.
Sockendräkt, krabbasnår och munkabälte
I Västerfärnebo finns spår av folkdräktstraditioner med 1700-talsprägel. Sockendräkten fick tidigt låna ut livstycke och skört till den föreslagna västmanlandsdräkt som premiärvisades i Västerås 1913. Fyra år senare reviderades dräkten av hemslöjdskonsulenten Olga Anderzon (1880-1961). Hon bytte ut särk, kjol och förkläde mot plagg från Västerfärnebo och under lång tid fick denna komponerade dräkt gälla som västmanlandsdräkt.
Ett ålderdomligt modedrag från barocken har under lång tid dröjt kvar i kvinnodräktens livstycken. Det är en stoppad valk i stroppar under skörtet på livstyckets insida, som har till uppgift att bära upp midjekjolen.
Utmärkande för Västerfärnebos textiltradition är de vävnader i teknikerna krabbasnår och munkabälte som insamlades eller dokumenterades i början av 1900-talet. Vävnaderna kunde användas som sängförlåt kring väggfasta sängar, långbordsduk eller som ovansida på sängfällar. Mönstren har uppenbara likheter med turkiska kelimvävnader, men det är okänt hur mönstren kommit till dessa trakter.
Kyrkbyn och kyrkan
Västerfärnebo kyrka omges av 1900-talsbebyggelse och kvarvarande hus från 1800-talets kyrkby. Till de senare hör församlingsgården från 1873, vilket tidigare fungerat som tingssal, skola, lärarbostad och kommunalhus. Grannfastigheten är den f d kantorsbostaden.
Prästgården (f d kyrkoherdebostället) är belägen ett par hundra meter väster om kyrkan. Den uppfördes 1940 och ersatte en tidigare på samma plats. Komminister-gården ligger i Backa drygt en kilometer nordväst om kyrkan. Båda fastigheterna är numera i privat ägo.
Den första kyrkan i Västerfärnebo var en medeltida gråstenskyrka från början av 1300-talet, den bestod av ett långhus med trätunnvalv. Omkring 1480 byggdes nytt innertak med tre stjärnvalv. Den stora ombyggnad som gav korskyrkan det nuvarande utseendet med tornet över korsets centrum genomfördes åren 1767-70.
Kyrkans äldsta inventarium är dopfunten från slutet av 1200-talet. Den förnämsta prydnaden är ett flamländskt altarskåp tillverkat i Jan de Molders ateljé i Antwerpen omkring 1510 och skänkt av biskop Otto Svinhufvud. Enbart i mittpartiet finns omkring 50 olika gestalter skulpterade i ek.
Den senaste och större yttre renoveringen av kyrkan ägde rum 1997. Invändigt genom kyrkan under 1980- och 1990-talet stora förändringar genom att man byggde två samlingsrum under södra läktaren omvandlade norra korsarmen till ett sidokapell, Den gode Herdens kapell, och byggde körplatser och kororgel i koret.
Frikyrkorörelsen etablerade sig i Västerfärnebo på 1860-talet, som fortfarande använder sig av Elimkapellet i Hällby, invigt 1912. Missionshuset i Ösby från 1876 är ombyggt till Kölnbackens Hembageri. Missionshus som tagits ur bruk finns bevarade i Västerbykil och Salbohed.
Exercisplatsen Salbohed
Salbohed var under åren 1681-1906 exercisplats för Västmanlands regemente men fram till omkring 1780 endast för överstelöjtnantens bataljon. Mötesplats för det samlade regementet var Kungsängen utanför Västerås. Då denna plats bedömdes vara otillräckligt antogs den vidsträckta heden vid Salbo. På Salbohed exercerades som mest åtta kompanier med totalt omkring 1 200 man.
Regementet blev kvar på Salbohed till 1906, då det flyttade till nya kaserner i Västerås. Idag minner ett par gamla byggnader och en minnessten om Salboheds tidigare funktion som exercisplats.
Under 1700-talet fanns en av vårt lands största musikkårer vid Salbohed. Ett annat musikaliskt kuriosum är att den i spelmanskretsar välkända ”Klarinettpolkan” ursprungligen komponerades av musikfanjunkaren Gustav Pettersson vid Salbohed.
År 1916 arrenderades regementets byggnader i Salbohed ut till föreningen Floda kolonier, och en alkoholistanstalt inrättades. År 1918 övertog staten anstalten och ombildade verksamheten till ”Statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa Gossar” åren 1922-49. Målmedvetet arbetade man tillsammans i skola, ladugård, trädgård och verkstad i syfte att göra de unga männen till dugliga medborgare. År 1949 ändrades anstaltens namn till ”Statens skol- och yrkeshem på Salbohed”.
Numera finns Salbohedskolan på den gamla övningsplatsen, som är en gymnasiesärskola för elever med särskilda behov. Där boende och undervisning erbjuds som helhetslösning för elever från hela landet. Landstinget Västmanland har varit huvudman för skolan sedan 1984. I samband med skolstarten hösten 2002 övertog AB Salboheds Gymnasiesärskola huvudmannaskapet för undervisningen och driver den som en fristående skola.
En väldokumenterad socken
Västerfärnebo socken och några av dess byar finns ingående beskrivna i litteraturen. Den första stora sockenbeskrivningen, ”Västerfärnebo, en sockenbeskrivning” (1951) hade Carl Mangård (1882-1953) som redaktör. Han hade tidigare författat manus till Västerfärnebo sockenfilm ”Vi och vår socken”, som producerades av Svensk Kulturfilm i slutet av 1940-talet.
I samband med studiecirklar på 1980- och 1990-talen utkom under redaktionell ledning av Helmer Färnestrand (1916-1999) tre böcker om byar i norra Västerfärnebo; ”Mälby förr och nu” (1984), ”Kilboboken” (1990) och ”Boken om Hedåker” (1997). Under ledning av Arne Abramsson utgavs en annan studiegrupp boken Norr Salbo By & Westmanlands Regemente (1997).
Den senaste historiska skildringen av bygden är boken ”Hörnsjöfors Bruk och Västerfärnebo” (2008) av Owe Eriksson och Anders Fläcke. Västmanlands regementes historia finns beskriven i böckerna ”Kungl. Västmanlands Regementes historia I-V” (1929-33), utgivna av Torsten Holm (1887-1963) och Sixten Axelsson Sparre (1873-1931).
Lärarfamiljen Rosenius i Salbohed producerade främst under första halvan av 1900-talet en stor mängd artiklar om socknen i bl a Västmanland Läns Tidning, Sala Allehanda och Västmanlands Fornminnesförenings årsskrifter. I samma anda har Arne Abramsson verkat från 1970- till 1990-talet.
Ett rikhaltigt material i form av annan dokumentation, artiklar, fotografier och bevarade bykistor finns även hos Västerfärnebo Hembygdsförening, Länsmuseet och olika privatpersoner i bygden.
Utdrag ur Bygdeboken. |
|
|
Västerfärnebo Hembygdsförening
